Allt började med att jag blev ganska så populär i skolan ( skryter ej ) och folk började prata med mig. I början sa alla jätte snälla grejer som att jag var en sån snäll vän och att jag är så fin och rolig. Senare efter ett tag fick jag fejk vänner. Dom vännerna som behandlade mig som om jag var en gud blev plötsligt jätte elaka. Jag fick höra att jag hade en plat näsa och att jag såg ut som att någon hade kört på mig. Och att jag var så sjult korkad för att jag var blondin. På sociala medier så var jag lixom en leksak killar messade med mig och sa att jag var så snygg och så snäll och allt sånt bullshit. Jag fick också hat av personer. Och när jag la ut en bild och sa ifrån så kom dom fram och sa gumman jag finns där för dig eller jag älskar dig finns alltid där. Alla bestämde vad jag skulle göra och hur jag skulle se ut och hur jag skulle bete mig. Jag mådde skit och en dag gick allt bara sönder i bitar. Det var den här lilla kommentaren som bara gjorde att jag krossades inombords "du härmar alla hela tiden var bara dig själv din dumma kossa". Det var som om något sköt mig i ryggen och jag ville bara ramla ihop på marken. Jag kände mig inte värd för att leva. Jag ville bara försvinna. Jag kände att jag hade ingen mening att finnas kvar om alla hatar mig så mycket. Det var då jag gjorde det värsta någonsin som jag alltid kommer att ångra mitt självskadebeetende. Jag vill inte gå in mer på det för det är en väldigt känslig del av mitt liv. Men senare upptäckte jag varför jag skulle vara kvar att leva och varför jag var viktig. Mina vänner som fanns där för mig är otroligt viktiga och såna vänner är dom riktiga. Jag lärde mig en grej efter allt detta att man inte ska bry sig om vad alla säger att man ska skita totalt i allt bullshit dom snackar om. Man bara kör sitt eget race.

Hej jag är en tjej på 12 år. Tänkte börja blogga lite om hur jag har det och hur det är att vara mig. Hoppas ni tycker om det! // Olivia

Mig??????